Hej igen

Jag insåg nyss att det är näst intill tio år sedan jag började blogga och snart sex år sedan jag slutade.
Detta var då på min tredje blogg I am mammal.


Nu är det dags att jag börja öppna upp mig igen, på mina egna villkor. Detta för att jag under en längre period insett att jag är mer eller mindre deprimerad, och tydligen ska det vara till hjälp att skriva ner sina tankar och känslor. Och... när jag tänker på det kan det nog stämma. Att blogga var för mig något som var lika viktigt som att äta och andas. Jag behövde det för att fungera. Men med tiden tog antagligen andra intressen övertaget och bloggandet glömdes bort. Så nu sitter jag här vid mitt köksbord kl två på natten, med ögonlock som måste hållas uppe med tandpetare, redo att sätta igång igen. Att spilla ut mitt liv i etern för alla att se. Det hjälper liksom att få tankarna på plats, samtidigt som man kan få utlopp för dem. För det andra alternativet var att printa ner detta i ett Google Drive Dokument som sedan glöms bort för att aldrig öppnas. Men här stannar det. Glöms inte. Bara finns.

Så. Detta blir väl ett sätt för mig att kunna öppna upp mig mer kring min depression och låta andra ta del av vad som faktiskt försiggår i min tjocka skalle.

För en timme sedan hade jag planer att skriva et låångt inlägg om kvällens händelseförlopp o kalla det 13 till 30, just för att jag var på ett 13-års-kalas o slutade på ett 30-firande. Men efter att jag kom hem o känslorna svalnat av, vet jag inte längre vad jag ville skriva. Inte heller har jag orken att ta mig tiden att skriva tre A4 text om vad som gick fel. Men vad jag tar med mig av det är att jag fortfarande inte vet vad jag vill ha. Men jag behöver... något.

Vi får se.