Hej igen

Jag insåg nyss att det är näst intill tio år sedan jag började blogga och snart sex år sedan jag slutade.
Detta var då på min tredje blogg I am mammal.


Nu är det dags att jag börja öppna upp mig igen, på mina egna villkor. Detta för att jag under en längre period insett att jag är mer eller mindre deprimerad, och tydligen ska det vara till hjälp att skriva ner sina tankar och känslor. Och... när jag tänker på det kan det nog stämma. Att blogga var för mig något som var lika viktigt som att äta och andas. Jag behövde det för att fungera. Men med tiden tog antagligen andra intressen övertaget och bloggandet glömdes bort. Så nu sitter jag här vid mitt köksbord kl två på natten, med ögonlock som måste hållas uppe med tandpetare, redo att sätta igång igen. Att spilla ut mitt liv i etern för alla att se. Det hjälper liksom att få tankarna på plats, samtidigt som man kan få utlopp för dem. För det andra alternativet var att printa ner detta i ett Google Drive Dokument som sedan glöms bort för att aldrig öppnas. Men här stannar det. Glöms inte. Bara finns.

Så. Detta blir väl ett sätt för mig att kunna öppna upp mig mer kring min depression och låta andra ta del av vad som faktiskt försiggår i min tjocka skalle.

För en timme sedan hade jag planer att skriva et låångt inlägg om kvällens händelseförlopp o kalla det 13 till 30, just för att jag var på ett 13-års-kalas o slutade på ett 30-firande. Men efter att jag kom hem o känslorna svalnat av, vet jag inte längre vad jag ville skriva. Inte heller har jag orken att ta mig tiden att skriva tre A4 text om vad som gick fel. Men vad jag tar med mig av det är att jag fortfarande inte vet vad jag vill ha. Men jag behöver... något.

Vi får se.

Ett nytt försök

Ha.

Här kommer jag, ung och naiv, och får för mig att jag ska återuppliva mitt bloggande.
Ack som det blev.

...
Jag tror helt enkelt inte att jag ha samma behov av att dela med mig av mitt liv längre. För om jag inte minns fel bloggade jag mycket för att jag på något vis kände mig ensam. Bloggen blev som en kompis jag kunde dela mina känslor och tankar med.

Well. Åter igen känner jag mig lagom naiv och skrivsugen. Men jag ska nog använda detta som en slags dagbok istället. Jag kommer vidareutveckla detta i nästa inlägg.

Nu måste jag koncentrera mig på föreläsningen.

Vi ses!

Som en gummiboll

...kommer jag tillbaks till dig!

Hej Bloggen.
Har du saknat mig?
Jag har faktiskt saknat dig lite...

Du vet.
Det var inte meningen att jag skulle sitta här nu.
För att vara ärlig hamnade jag här av ren slump.
Snubblade över en av mina äldre bloggar, och ja, du känner mig. Jag var ju bara tvungen att börja läsa. Få se vad som rörde sig i min hjärna från det jag var 19 till att jag var 22.
Som du säkert minns började mitt bloggande som en slags digital dagbok. Men med tiden blev det mer ett sätt för mig att ventilera. Jag började öppna upp mig för dig mer. Dela med mig av mina djupare tankar för dig. Du hjälpte mig upptäcka mig själv på ett sätt ingen annan tidigare gjort.
Nu när jag sitter här och ser tillbaka, är jag faktiskt imponerad över hur bra jag skrev. Tror det är det jag saknar.
Själva själva skrivandet.
Jag måste erkänna att det känns väldigt bra att träffa dig igen.
Att ha mer användning av tangentbordet än bara Ctrl Z.

När jag ser tillbaka verkar det som att jag hade en väldigt händerlserik vardag.

I alla fall emotionellt.
Har jag det idag?
Kommer jag skriva?
Kommer vi glida isär igen?
...
Nä. Det är inget varken du eller jag kan svara på. Bara tiden vet.

SÅ VI FÅR SE!
Jag känner mig endå positiv.
Sådär löjligt glad att va här med dig igen.
Jag hoppas det håller ett tag iaf.
Innan vi går skilda vägar igen.

Vi ses snart.
Puss

Andy